Brokeback Mountain (Annie Proulx)

<<<Tillbaka

Annie Proulx – Brokeback Mountain (2000)

En samling om elva noveller från det lika natursköna som karga och farliga Wyoming, en plats där den som är svag eller annorlunda inte hör hemma. I titelnovellen, Brokeback Mountain ger sig två unga män, Jack Twist och Ennis del Mar sig upp i bergen för att arbeta som fåraherdar över sommaren. Året är 1963. Däruppe, lämnade åt varandras sällskap blir de först goda vänner och sedan älskande, en kärlek för vilka de själva saknar ord, en slags kärlek de aldrig tänkt sig kunna uppleva själva, för båda betraktar sig som heterosexuella, och Ennis har ju en flickvän som han ska gifta sig med efter sommaren. Det blir en sommar av hårt arbete och älskog – men när sommaren är slut och de återvänder till det vanliga livet skiljs de åt. Jack ska försöka sin lycka inom rodeo, Ennis till livet som gift man. Men kärleken är seglivad, och de börjar återförenas för campingresor upp i Brokeback Mountain några gånger per år. Bara två vänner som åker upp i bergen för att roa sig, inget märkligt med det. Inget annat, inget som behöver betyda något, även om Ennis hustru Alma har sett dem kyssas och anar vad det kan vara, men hon säger inget. För härute, i Wyoming eller i Texas hårdföra lantliga miljöer finns det ingen plats för män som älskar andra män. Är de kloka så döljer de det, eller ger sig av och kommer aldrig tillbaka.

En stark, gripande och enkel kärlekshistoria i en miljö som man annars förknippar med westernfilmer. Detta är män och en miljö som inte känner till uttryck som homosexuell frigörelse, gay pride, samkönade äktenskap.. även om Jack drömmer om att de ska flytta ihop och bo tillsammans så är och förblir det endast en dröm, en dröm dömd att krossas.

Ur boken: ”Så blev det också. De pratade aldrig om sexet, lät det bara ske, först bara i tältet på natten, sedan i fullt dagsljus med den heta solen som strömmade ner och på kvällen i glöden från brasan, snabbt, hårt, skrattande och frustande, ingen brist på oväsen, men utan att säga ett enda jäkla ord utom en gång när Ennis sade: ”Jag är ingen bög”, och Jack hoppade in med: ”Inte jag heller, en engångsgrej. Vår ensak som inte angår någon annan.” Men det var bara de två däruppe på berget som flög i den lyckorusiga, bitande kalla luften och såg ner på hökarnas ryggar och de krypande ljusen från fordon på slätten nedanför, svävande över vardagliga förhållanden och fjärran från tama gårdshundar som skällde under de mörka timmarna. De trodde att de var osynliga och visste inte att Joe Aguirre hade betraktat dem genom sin stora kikare i tio minuter en dag och väntat tills de knäppt jeansen, väntat tills Ennis red tillbaka till fåren innan han kom upp och meddelade att Jacks familj hade låtit hälsa att hans farbror Harold låg på sjukhus med lunginflammation och inte förväntades klara sig. Det gjorde han emellertid, och Aguirre kom upp igen för att tala om det medan han fixerade Jack med sin oförskämda blick utan att ens sitta av hästen.
(Senare)
”Ska du göra det här nästa sommar också? sade Jack till Ennis ute på gatan redan halvvägs uppe i sin gröna pickup. Vinden kom i hårda och kalla stötar.
”Kanske inte.” En dammkvast steg upp och fyllde luften med ett dis av fina sandkorn och han kisade mot det. ”Som sagt var ska Alma och jag gifta oss i december. Ska försöka få jobb på nån ranch. Du då?” Han tittade bort från Jacks käke, blåsvullen efter det hårda knytnävsslag som Ennis hade gett honom sista dagen.
”Ja, om ingenting bättre dyker upp. Funderade så smått på att åka tillbaka till farsans ställe, ge honom ett handtag över vintern och sen kanske sticka iväg till Texas på våren. Om jag inte blir inkallad.”
”Ja, vi ses väl nån gång”. Vinden vräkte en tom fodersäck utmed gatan tills den stannade upp under hans lastbil.
”Visst”, sade Jack, och de skakade hand, slog varandra på axeln, och sedan var det tio meters avstånd mellan dem och ingenting annat att göra än att köra iväg åt motsatta håll. Efter ett par kilometer kände Ennis det som om någon håll på att med en väldig fart slita tarmarna ur honom en meter i taget. Han stannade vid vägkanten och försökte kräkas i den virvlande färska snön, men ingenting kom upp. Han kände sig eländigare än han hade gjort i hela sitt liv och det tog lång tid innan känslan försvann.”