Det är något som inte stämmer (Burroughs)
<<<Tillbaka Burroughs: Det är nåt som inte stämmer (2004) Augusten lever med sin vackra, passionerade och poetiska mor och sin känslomässigt avlägsna far i deras välordnade villa. Allt verkar bra – inklusive mammas passionerade utbrott och nyckfullhet. Mamma är ju trots allt poet och vacker. Så börjar mamma gå hos en psykolog, dr Finch, och långsamt börjar hon och Augusten komma allt mer under hans inflytande. Och doktor Finch är ju snäll och förstående och skriver ut olika läkemedel, och hans dotter Hope som arbetar på hans mottagning är ju snäll och trevlig. Och ju mer mamman går hos doktor Finch, desto mer tar hon allt han säger för sanning. Hon måste frigöra sig, blomma ut, hitta sig själv. Och då kan hon inte stanna hos sin kylige, oförstående man som dessutom alltid grälar på henne. Hon kan dessutom inte ha Augusten hos sig ständigt och jämt, för oavsett hur beundrande och välordnad han är så utgör även han ett hinder. Så när doktor Finch så vänligt låter Augusten bo hos honom och hans familj i perioder så kan hon ägna sig åt sin egen utveckling. För Augusten blir det hela en chock. Doktorns hem är förfallet, nedslitet och smutsigt, familjen är slarvig, gapig och ovårdad, för doktor Finch anser att alla ska få göra som de själva vill och följa alla sina ingivelser. Så vill de spela musik högt tre på natten så får de det. Vill de sova på gräsmattan, varsågoda. Vill de inte tvätta sig på en månad – härligt, underbart! I denna röra av barn, barnbarn, tillfälliga inhysingar av doktorns patienter, där kackerlackor krälar i köket växer Augusten upp och pendlar mellan mammans periodvisa anarki med flickvännen Dorothy och det mer kravlösa kaoset hos familjen Finch där idéer och hugskott korsar varandra med stundtals bisarra och stundtals tragiska resultat. När Augusten vid tretton års ålder kommer fram till att han är gay accepteras det utan problem. Ja, att han inleder ett förhållande med en tjugo år äldre man, en av doktorns patienter och 'fosterbarn' ser ingen som problematiskt. Men i en tillvaro där allt är tillåtet och inga gränser finns, hur ska man då veta hur man ska hantera verkligheten utanför? I allt kaos en viss medmänsklig värme. Augusten är en skarpsynt iakttagare av omgivningen och en överlevare. Ur boken, efter det att Augusten mot sin vilja hamnat i säng med fosterbrodern Bookman och de ska åka: ”Han går runt till sin sida och sätter sig. Han startar bilen. Sätena är iskalla. Jag sätter benen intill varandra och stoppar ner händerna mellan dem. Jag kastar en blick på huset. Från fönstret bredvid dörren faller ett matt gult ljus, blandat med lite blått från teven i det andra rummet. Alla andra fönster är mörka. Själva huset är mörkt, i dagsljus är det antagligen grått eller brunt. På natten är det vart. Någon gräsmatta finns inte. Bara jord och grus där det kunde ha vuxit gräs. ”Var det jobbigt för dig, det där?” frågar Niel och kör ut på väg 5. ”Nej.” ”Bra. Jag hoppas att jag inte gjorde dig illa.” Han vrider huvudet mot mig. ”För det ville jag inte.” Jag nickar. ”Jag ville bara visa dig vad du har framför dig. Du som är gay och så.” ”Ja”, säger jag. Jag säger det lågt. Jag säger det knappt alls. Eller också kanske jag inte säger det alls. Kanske bara tänker det. Vi sitter tysta resten av vägen. Fönstret immar igen och det ger mig en känsla av att det inte finns någon värld utanför bilen. Återigen den där förnimmelsen av att allt har förändrats. Och den högst reella förnimmelsen av att snurra runt.”