När jag letar efter Max (Sanna Wallin)

<<<Tillbaka

Sanna Wallin – När jag letar efter Max (2007)

En sak som Sanna alltid har vetat och accepterat – och hela släkten därtill – är att hennes mammas morbror Max var en av de första som bytte kön i Sverige, att han från början varit en hon. Ändå var detta ingenting som man pratade om inom släkten, och Sanna tog aldrig upp det med honom. Först när Max är död kommer frågorna. Vem var han egentligen? När bytte han kön? Vem var läkaren? Hur lyckades han? Och varför, varför är detta något som ingen vill tala om? Medan hon söker svar på sina frågor ställs hon mot läkare – som vill bevara tystnadsplikten. Mot hans tidigare sambo som tror hon är ute efter snaskiga detaljer. Mot släktens ovilja eller oförmåga att berätta. Och mot sig själv, sina grubblerier över sin egen könsidentitet och sina frågor om och kring transbegreppet. Hon har själv varit i drag, och stundom känt sig obekväm i sin roll som kvinna och i umgänget med män. Är hon verkligen en heterosexuell kvinna – eller vad är hon? Det blir en svår och långvarig resa där hon möter många motgångar och besvikelser, men ändå på något sätt kommer sanningen närmare.
Gripande, stark och personlig bok.

Ur boken: Länge verkade det som att Max aldrig hade tvivlat efter könsbytet. Men det var innan jag träffade May-Britt Gaustad. Jag hälsade på hemma hos henne i huset i Segeltorp utanför Stockholm. Där stod flyttkartonger överallt, hon och maken var på väg att flytta och lämna Sverige för varmare breddgrader.
May-Britt och Max blev kolleger när Operastudio 67 hade gått upp i Kulturama på 1980-talet. Hon var studierektor där. De blev goda vänner, anförtrodde sig åt varandra. May-Britt var den enda jag träffat som hade fått del av Max tvivel, hans mindre ljusa tankar. Jag lyssnade alltmer förvånat på henne.
– Han sa att han hade velat ha ett liv med en människa han tyckte om. Att kanske hade det varit bättre om det fortsatt vara som det var. Sexlivet fungerade inte, han var besviken över det. Operationen var misslyckad, alltihop var bara ett varigt hål, en varig fistelgång. Det var jobbigt att inte kunna få det liv han föreställt sig.
Jag blev stum. Enligt vad alla andra berättat dittills hade allt gått som på räls. Max var så nöjd i sitt nya kön. Och dessutom – operation? Han opererade ju aldrig underlivet, hade en kvinnas könsorgan livet ut, även om han låtit ta bort brösten. Jag sade det till May-Britt. Men hon var säker på att han hade sagt så. ”En varig fistelgång”.
Jag fick aldrig reda på vad det betydde. Förmodligen hade Max låtit ta bort äggstockar och livmoder, även om han aldrig opererade om sitt könsorgan.

May-Britt och jag pratade om vänskap och kärlek. Jag frågade henne om hon trodde att Max hade känt sig ensam. Hon funderade en stund innan hon svarade:
– Han hade nog många vänner som han speglade sig i. Man behöver ju få kärlek besvarad, och det kan man få i vänskap. Han sa till mig: ”Lilla gumman jag älskar dig.”
Men deras vänskap fick ingen vidare start. Han kunde komma bakifrån, ta henne om midjan eller nypa henne lätt i sidan. Pussa på kinden. Peta i hennes dekolletage, stoppa ned näsan. ”Jag vet nog var din parfym sitter!” kunde han säga.
– I början undrade jag om han var förtjust i mig på ett sätt som jag inte skulle gilla. Jag var ju gift. Men det kändes inte så. Det var som att han knackade på med sin vänskap.
Hon blev irriterad först över den där påflugenheten. Men en dag bestämde hon sig att han fick göra så, att det var något han behövde. Efteråt skämdes hon över alla gånger som hon hade tyckt att han var jobbig.