Utslag av oro (Mark Haddon)

<<<Tillbaka

Mark Haddon: Utslag av oro (2006)

George har efter ett långt yrkesliv gått i pension och håller på att bygga sig en ateljé. Allt borde vara bra – då han upptäcker en utväxt på höften. Att läkaren säger att det är ett eksem som går bort med salva gör inte saken bättre, för läkaren har haft fel förr. Samtidigt har hans hustru Jean en affär med en av hans f d kollegor och slits mellan tryggheten med George och äventyret med David. Dottern Katie tänker gifta sig med sin pojkvän Ray som resten av familjen ogillar, mest för att han är så.. stor, och underklassig. Sonen Jamie ogillar dessutom Ray därför att han anser Ray vara en rugby-typ som säkerligen är homofob. Själv lever han ett till synes välordnat liv som mäklare och har ett lyckligt förhållande med sin pojkvän Tony, även om Tony har en del irriterande små ovanor är de lyckliga. När beskedet om det blivande bröllopet dimper ner går Jamies och Tonys förhållande in i en kris, Jamie försöker nämligen få Tony att inte följa med på bröllopet, de har ett gräl och Tony gör upprört slut. För Jamie följer nu en besvärlig tid. Han ska dels hjälpa till med vad han kan inför bröllopet, rycka in när fadern blir mer obalanserad samtidigt som han först försöker komma över Tony och sedan vinna honom tillbaka. Att Tony gett sig på semester till Kreta gör inte saken lättare.... Det artar sig med andra ord till ett milt sagt kaotiskt bröllop med förhinder och besvär.

Varm och medmänsklig roman om en familj som försöker samarbeta, och ofta verkar tala förbi än med varandra men som ändå på något sätt lyckas förbli en familj. Att Ray visar sig vara den mest stabile och pålitlige i hela denna krets och i avsaknad av homofobi gör romanen ännu bättre, likaså att slutet inte blir påklistrat lyckligt.

Ur boken. Jamie har fått höra av sin pappa att han kunde ta med sin pojkvän till bröllopet:
”Jamie svänger in på en rastplats i byns utkant.
Jag tycker du borde ta med dig nån.
Herregud. Man undvek ämnet i tjugo år och så ven det förbi i hundratrettio och försvann i ett moln av avgaser.
Hade han haft fel om sin far hela tiden? Var det möjligt att han hade kunnat komma ut när han var sexton utan att bli ett dugg illa behandlad? Helt med på noterna. Kände själv en sån grabb i skolan. Började spela cricket för Leicestershire så småningom.
Jamie var arg. Även om det var svårt att sätta fingret exakt på vem som var föremål för hans ilska. Eller varför.
Det var samma känsla han fick varje gång han hälsade på i Peterborough. Varje gång han såg foton av sig själv som barn. Varje gång han kände lukten av modellera eller smakade fiskpinnar. Han blev nio år igen. Eller tolv. Eller femton. Och det handlade inte om hans känslor för Ivan Dunne. Eller hans brist på känslor för Pan's People. Det var den kväljande insikten att han landat på fel planet. Eller i fel familj. Eller i fel kropp. Insikten att han inte hade något annat val än att bida sin tid tills han kunde fly och bygga upp sin egen liten värld där han kunde känna sig trygg.”