Homoteket, läs våra bokresentioner

Sanna Wallin – När jag letar efter Max (2007)

En sak som Sanna alltid har vetat och accepterat – och hela släkten därtill – är att hennes mammas morbror Max var en av de första som bytte kön i Sverige, att han från början varit en hon. Ändå var detta ingenting som man pratade om inom släkten, och Sanna tog aldrig upp det med honom. Först när Max är död kommer frågorna. Vem var han egentligen? När bytte han kön? Vem var läkaren? Hur lyckades han? Och varför, varför är detta något som ingen vill tala om? Medan hon söker svar på sina frågor ställs hon mot läkare – som vill bevara tystnadsplikten. Mot hans tidigare sambo som tror hon är ute efter snaskiga detaljer. Mot släktens ovilja eller oförmåga att berätta. Och mot sig själv, sina grubblerier över sin egen könsidentitet och sina frågor om och kring transbegreppet. Hon har själv varit i drag, och stundom känt sig obekväm i sin roll som kvinna och i umgänget med män. Är hon verkligen en heterosexuell kvinna – eller vad är hon? Det blir en svår och långvarig resa där hon möter många motgångar och besvikelser, men ändå på något sätt kommer sanningen närmare.
Gripande, stark och personlig bok.

Ur boken: Länge verkade det som att Max aldrig hade tvivlat efter könsbytet. Men det var innan jag träffade May-Britt Gaustad. Jag hälsade på hemma hos henne i huset i Segeltorp utanför Stockholm. Där stod flyttkartonger överallt, hon och maken var på väg att flytta och lämna Sverige för varmare breddgrader.
May-Britt och Max blev kolleger när Operastudio 67 hade gått upp i Kulturama på 1980-talet. Hon var studierektor där. De blev goda vänner, anförtrodde sig åt varandra. May-Britt var den enda jag träffat som hade fått del av Max tvivel, hans mindre ljusa tankar. Jag lyssnade alltmer förvånat på henne.
- Han sa att han hade velat ha ett liv med en människa han tyckte om. Att kanske hade det varit bättre om det fortsatt vara som det var. Sexlivet fungerade inte, han var besviken över det. Operationen var misslyckad, alltihop var bara ett varigt hål, en varig fistelgång. Det var jobbigt att inte kunna få det liv han föreställt sig.
Jag blev stum. Enligt vad alla andra berättat dittills hade allt gått som på räls. Max var så nöjd i sitt nya kön. Och dessutom – operation? Han opererade ju aldrig underlivet, hade en kvinnas könsorgan livet ut, även om han låtit ta bort brösten. Jag sade det till May-Britt. Men hon var säker på att han hade sagt så. ”En varig fistelgång”.
Jag fick aldrig reda på vad det betydde. Förmodligen hade Max låtit ta bort äggstockar och livmoder, även om han aldrig opererade om sitt könsorgan.

May-Britt och jag pratade om vänskap och kärlek. Jag frågade henne om hon trodde att Max hade känt sig ensam. Hon funderade en stund innan hon svarade:
- Han hade nog många vänner som han speglade sig i. Man behöver ju få kärlek besvarad, och det kan man få i vänskap. Han sa till mig: ”Lilla gumman jag älskar dig.”
Men deras vänskap fick ingen vidare start. Han kunde komma bakifrån, ta henne om midjan eller nypa henne lätt i sidan. Pussa på kinden. Peta i hennes dekolletage, stoppa ned näsan. ”Jag vet nog var din parfym sitter!” kunde han säga.
- I början undrade jag om han var förtjust i mig på ett sätt som jag inte skulle gilla. Jag var ju gift. Men det kändes inte så. Det var som att han knackade på med sin vänskap.
Hon blev irriterad först över den där påflugenheten. Men en dag bestämde hon sig att han fick göra så, att det var något han behövde. Efteråt skämdes hon över alla gånger som hon hade tyckt att han var jobbig.

Veronica Berg och Edward Summanen (red) Det är vår tid nu! (2010). I denna bok har ett flertal texter samlats kring ämnet ung och trans. Tillsammans med faktasidor där begreppen reds ut finns här ett antal personliga porträtt av unga transpersoner i åldrarna 16-33 år. De är alla på olika stadier i sina liv och i sin utveckling, i sin strävan efter att få kunna vara sig själva. En strävan som ofta motarbetas i ett transfobiskt samhälle som styrs av normativt tänkande. Några vill korrigera sina kön, andra vill det inte riktigt. Gemensamt är att de alla har fått kämpa för att vara vad de är, både mot myndigheter, omgivning och sig själva. Genom denna bok har flera unga transpersoner fått komma till tals, och getts möjlighet att presentera sig själva.
En mycket bra, läsvärd och angelägen bok!

Ur boken: ”Alla regler och allt det som min familj och andra sa om mig fick mig att känna mig dålig. Så till slut valde jag att sluta lyssna. Jag slutade också att försöka svara på deras frågor om varför jag var på ett visst sätt, varför kunde jag inte vara som alla andra. Tystnaden blev ett sätt för mig att samla styrka. I tystnaden kunde de inte få mig att tvivla på mig själv. Jag behövde få vara ifred för att själv kunna förstå vad som hände med mig och vem jag var. Utan deras fördömande blickar. Jag satsade min energi på skolan och jag var en bra student vilket nog räddade mig till en viss del. Det var svårare för lärarna att skicka ut mig för att jag inte bar kjol när de visste att jag pluggade hårt. På gymnasiet hamnade jag i en ny skola där eleverna kom från en massa olika platser och hade olika bakgrunder. Jag fick en bra lärare och kunde lägga bort kjoluniformen för gott.
En dag skulle vi diskutera homosexualitet i klassen, jag var orolig för att de skulle ha en massa elaka kommentarer och att jag skulle bli ifrågasatt igen. Men istället blev det en bra diskussion där alla hade något fint att säga och min identitet respekterades för första gången. Det var ett stort ögonblick. Men trots att klassen var en trygg plats för mig blev samhällets och omgivningens ifrågasättande svårare och svårare. Alla hade åsikter om hur jag såg ut och hur jag uppförde mig. Det fanns inget utrymme för mig att själv kunna ta reda på hur jag ville vara. Deras tvivel blev mina tvivel. Men i mig kände jag alltid att om det här som är jag är så fel, hur kan jag då känna så. Jag minns att jag redan när jag var liten berättade för mina vänner att när jag blev stor så ska jag gifta mig med en tjej och skaffa barn. Det var en så stark känsla i mig att det var så det skulle vara. Men nu väcktes alltså frågor i mig, om varför min kropp och hur jag uppfattade mig själv inte matchade. Vad var jag för något? Folk frågade mig om jag inte var rädd för Gud och för att hamna i helvetet. Min kropp förändrades och det fanns ingenstans jag kunde gömma mig från omgivningens ökade ifrågasättande av mig. Var jag kille eller tjej? Ingen frågade någonsin hur jag mådde, om jag var ok, vad jag behövde. Jag ville bara slåss och skrika. Låt mig vara!”

Sara Lövestam – Som eld. De träffas på en skärgårdsö där de ska tillbringa sommarlovet. Louise, även kallad Lollo och Anna, två flickor som snart ska börja gymnasiet och vars familjer har hus på samma ö – men där upphör de yttre likheterna för Lollos familj är välbärgad och bor i en nybyggd fin villa, medan Annas pappa är en utsliten kroppsarbetare och de har en liten, torftig stuga där taket läcker in. Ändå dras de till varandra, de skrattar åt varandras skämt, kan inte hålla blickarna från varandra när de är tillsammans och är i varandras tankar när de är åtskilda. Men kan deras kärlek klara av både familjernas och omgivningens förväntningar på vad de ska vara, och det faktum att de kommer från helt olika sociala miljöer? Medan sommarlovet rullar på träffas de i hemlighet, och från uteplatserna spelas Lisa Nilssons 'Varje gång jag ser dig' gång på gång.

Ur boken: ”Louise tar emot plasttallriken Anna räcker henne. Hennes händer ser lena ut, med naglar som blänker. Hennes ansikte får ljus av solen vid horisonten, av glimmande kolbitar, av himlen. När hon får abborren tittar hon bara på den.
”Jag har inga gafflar”, säger Anna.
Louise gör en min, ett försök till leende, och tar upp fisken med fingrarna. På sättet hon rör dem verkar det vara första gången.
”Äter ni aldrig med händerna eller? frågar Anna.
”Vilka vi?”
Anna vet inte vad hon ska svara. Ni rikingar. Ni som kör Stingray.
Louise biter av en bit av filén, och möter Annas blick. Hon ger ifrån sig ett litet ljud, ett mm, ett stön kan man säga. Hon behöver inte säga att hon gillar det, det syns. Anna tar en stor tugga av sin. Den smakar perfekt.
”Vi äter mest med kniv och gaffel”, säger Louise.
”Till och med korv och bröd.?”
Louise skrattar till. Leendet sprider över sig hennes ansikte och ut i kvällsluften.
”Vi äter det inte så ofta.”
Hon säger det så enkelt. Men informationen är ändå svår att smälta. Vem äter inte korv med bröd?
”Är ni muslimer eller nåt?”
Louises skratt ljuder över glöden, gräset, vattnet, genom Annas öron som lyckopiller. När det klingat ut har hon kvar det på läpparna. Anna flinar, som om hon varit rolig med flit.
”Ibland äter vi med dubbla knivar och gafflar”, informerar Louise. ”Om det är något speciellt.”

Birgitta Stenberg – Fritt förfall.

Caroll är nitton år, ung och otålig. Livet är till för att levas, må det sedan vara osäkert och från dag till dag, inte för att sitta hemma i Sverige hos mamma och antingen plugga eller sitta på något tråkigt jobb. Hon hankar sig fram på kontinenten, festar med sina vänner när hon har pengar och tigger, ljuger och bluffar sig fram. Där finns spriten, och där finns tabletterna som gör en människa euforisk och nöjd. Där finns sexualiteten som är fri, fri från alla småborgerliga bestämmelser i det trygga, välordnade Sverige.

Under sin vistelse i Frankrike träffar hon Martha från USA, och efter ett besök i Sverige inleder de ett förhållande. Officiellt är Martha Carolls arbetsgivare, Caroll ska sköta hushållet. Caroll njuter av friheten utomlands – men hennes och Marthas förhållande är inte utan beräkning, för de lever helt på Marthas pengar – och är underställda Marthas, svartsjuka, stundtals lynniga humör och problem med sin egen sexualitet. Trots bristande framgång försöker Caroll uttrycka sig i sitt skrivande, och när hon märker att kontakten med de gamla vännerna får Martha att vända sig mot henne bryter hon med dem utan att tveka.

Boken 1951 skrevs av Birgitta Stenberg när hon var nitton år och refuserades av förlaget, bland annat därför att det innehöll ett lesbiskt förhållande. Trots att det är ett ungdomsverk är det välskrivet och innehåller mycket av det som senare kom att känneteckna hennes böcker: Den fria sexualiteten, drogerna, poeten Paul och hela den samling av bohemer, lesbiska, bögar, transor, normbrytare och könsöverskridare som försökte överleva i efterkrigstidens Europa.

Ur boken: De packade upp Carolls plagg tillsammans, de kysste varandra, skrattade och grät. Det nya beslutet var klart, de skulle återvända till Paris men inte bo tillsammans där. Martha skulle hålla Caroll med ett eget rum där hon kunde arbeta, vägg i vägg med hennes eget. De skulle bara träffas några dagar i veckan så de kunde skiljas åt lite efterhand, ifall den strategin skulle visa sig vara det bästa. Allt för att det inte skulle göra alltför ont att skiljas åt. Och det måste de för att inte förgöra varandra med den förvirrande sado-masochism de råkat in i. Martha skulle köpa Caroll en skrivmaskin med svenska bokstäver så hon i framtiden slapp sitta och rita prickar och ringar över var och varannan vokal och kunna skicka upp sina dikter till tidskrifter i presentabelt skick. Och Martha själv skulle fortsätta att studera konst, på allvar nu. Allting skulle bli annorlunda, regelbundna tider och teatrar och bokhandlar och och och... De pratade i munnen på varandra och hunden smittades av glädjen och hoppade småskällande kring deras ben.
När kvällen kom hade de ordnat för resan och gjort upp med advokaten som ägde huset de hyrde. De stod sida vid sida på taket och såg ut över klipporna för sista gången. Stillheten tog andan ur dem och de stannade inte länge däruppe, i sin ömtåliga lycka skyndade de ner till de upplysta rummen igen. I sägen hittade de tillbaka till varann så som de hade haft det från början och de hann inte släcka lamporna innan de uttröttade och omslingrade föll i sömn.

Lars-Erik, Homoteksansvarig.

Jonas Gardell. Torka aldrig tårar utan handskar (2012)

När Rasmus blir 19 år flyttar han till Stockholm, undan mobbare och det inrutade livet som enda barnet i det lilla Koppom för att aldrig återvända. Det är tänkt att han ska studera, men det pulserande, berusande livet lockar, med möjligheter till att raggas upp överallt. Där träffar han också på den världsvana bögmamman Paul och kretsen kring honom. Alla begåvade, muntra homosexuella som har lämnat sina hemorter för att leva ett friare liv i storstaden, långt bort från hemstädernas tryck. Där träffar han också den jämnårige Benjamin, som levt hela sitt liv som ett Jehovas vittne men som har börjat söka sig ut, bortom Tjänsten, bortom familjens kärleksfulla krav, bortom trycket han levt under. De blir omedelbart förälskade, men kan deras kärlek överleva kraven hemifrån och lockelserna från böglivet utifrån? Samtidigt kastar de första varningstecknen på den annalkande HIV - epidemin sin slagskugga över dem. Mystiska sjukdomar och infektioner som dyker upp och larmrapporter på teven, och hur dessa avfärdas.

Historien om Rasmus och Benjamin framförs omväxlande med barn- och ungdomsminnen, vackra och stundom plågsamma. Där är även skildringar av hur sjukdomen drabbar de människor som man får följa i denna och kommande volymer, sorgliga och smärtsamma att ta del av.

Boken fångar även upp det tidiga 80-talets Stockholm och Sverige, tryggt, provinsiellt, men litet. Också rädslan, fördomarna och spetälskebehandlingen de smittade utsattes för. Men även kärleken, solidariteten och modet som kom att visas. Rekommenderas varmt!

Jonas Gardell. Torka aldrig tårar utan handskar (2012)

När Rasmus blir 19 år flyttar han till Stockholm, undan mobbare och det inrutade livet som enda barnet i det lilla Koppom för att aldrig återvända. Det är tänkt att han ska studera, men det pulserande, berusande livet lockar, med möjligheter till att raggas upp överallt. Där träffar han också på den världsvana bögmamman Paul och kretsen kring honom. Alla begåvade, muntra homosexuella som har lämnat sina hemorter för att leva ett friare liv i storstaden, långt bort från hemstädernas tryck. Där träffar han också den jämnårige Benjamin, som levt hela sitt liv som ett Jehovas vittne men som har börjat söka sig ut, bortom Tjänsten, bortom familjens kärleksfulla krav, bortom trycket han levt under. De blir omedelbart förälskade, men kan deras kärlek överleva kraven hemifrån och lockelserna från böglivet utifrån? Samtidigt kastar de första varningstecknen på den annalkande HIV - epidemin sin slagskugga över dem. Mystiska sjukdomar och infektioner som dyker upp och larmrapporter på teven, och hur dessa avfärdas.

Historien om Rasmus och Benjamin framförs omväxlande med barn- och ungdomsminnen, vackra och stundom plågsamma. Där är även skildringar av hur sjukdomen drabbar de människor som man får följa i denna och kommande volymer, sorgliga och smärtsamma att ta del av.

Boken fångar även upp det tidiga 80-talets Stockholm och Sverige, tryggt, provinsiellt, men litet. Också rädslan, fördomarna och spetälskebehandlingen de smittade utsattes för. Men även kärleken, solidariteten och modet som kom att visas. Rekommenderas varmt!

Martin Andreasson (red): Homo i Folkhemmet (2000)

I denna bok ges en genomgång av den svenska homosexuella historien åren 1950-2000. Ett flertal olika författare medverkar och skriver varsitt kapitel om olika ämnen, från RFSLs grundande till införandet av registrerat partnerskap. Grundligt, pedagogiskt och tydligt belyser de olika större och mindre inslag i den homosexuella historien, och boken avslutas även med en utförlig litteraturlista och källförteckning.

Läsaren får ta del av träffställen i Jönköping, där man använde sig av smeknamn för att bevara anonymiteten. Soldatprostitutionen, med all dess spännvidd mellan djup och varaktig kamratskap som kunde finnas mellan soldaterna och de män som sökte dem – och de rån, överfall och misshandel som en del soldater kunde göra sig skyldiga till, säkra på att deras offer inte skulle våga anmäla dem. Här får man även läsa om träffställen och klubbar i Göteborg och hur de som gick dit såg på sig själva och andra. I ett annat kapitel kan man läsa om den livaktiga socialism som fanns hos grupper i Göteborg, Röda bögar och Homosexuella socialister. (Den andra gruppen är rikstäckande och existerar ännu). Deras aktioner – som picknick nattetid i Slottsskogen och hur några av dem angrep könsrollerna genom att börja uppträda i kvinnokläder och handväskor. Vidare finns ett kapitel om när HIV kom till Sverige, myndigheternas handfallenhet och/eller nonchalans och RFSLs kamp för att få till något gehör och samarbete. Avslutningskapitlet är om när partnerskapslagen införs efter mångårig kamp och många hinder och förvecklingar. Allt detta och mycket annat

Gunilla Berglund: Blinka lilla stjärna (2012)

Falun, September 2010. Valet närmar sig, och samtidigt börjar märkliga saker hända. Män påträffas i sina bilar, chockade och medtagna efter en svår misshandel och stympning, bland annat har deras ena öga plockats ut. Ingen av männen kan heller förklara vad som hänt och varför de hamnat där. Samtidigt utreds en pedofilhärva och en 12-årig flicka försvinner från sitt hem.

Tre kvinnor dras in i händelserna och sammanförs med olika mellanrum. Det är kriminalpolisen Hannah Järnerud som har att såväl utreda de misshandlade männen och den försvunna flickan. Ett sökande som kompliceras av att ingen verkar ha något att säga – eller något de vill säga om henne. Samtidigt dras Hannah med ett mycket tilltrasslat kärleksliv och behov som inte går att uppfylla. Det är Jenny Eklund, rådman vid Falu Tingsrätt som har att balansera karriär och familjeliv med två femåringar och en make som verkar vara på väg in i Riksdagen. Men kan hon kombinera allt detta, i synnerhet som maken verkar ha börjat tröttna och är allt mer frånvarande?

Det är Anna-Carin Andrén, åklagare vid Falukammaren som har slits mellan sitt arbete och sin fru Alex alltmer pockande krav på att skaffa barn. Men är Anna-Carin redo att skaffa barn – och är Alex mogen nog för barn?

Spännande, medryckande och utan att väja för obehagliga detaljer berättar Gunilla Berglund om dessa kvinnor med en oväntad twist på slutet.

Gerd Brantenberg: Egalias döttrar (1977)

I landet Egalia gäller regeln: kvinnan styrer, mannen lyder. Kvinnorna har de välbetalda jobben, fattar beslut och skriver lagar och har inrättat samhället så det passar dem bäst. De är även praktiskt klädda i kostymer eller overaller med en klaff fram så att de kan kissa var och när de vill, ty så har den visa naturen bestämt. Männen tar de underordnade arbetena, de arbetar i arbetspatruller med t ex städning eller blir hemmamän som ser efter barnen, för det är ju trots allt män som avlar barn. Männen iför sig särkar och blusar och piffiga bolerojackor, lockar skäggen och sätter dit vackra rosetter och stoppar in sina penisar i ph (penishållare) för att locka kvinnorna till att ge dem faderskapsbeskydd, ty den obeskyddade faderns lott är hård, han får oftast hanka sig fram och betala dryga underhåll till modern. Genom undervisningen i skolorna, i reklam, uppfostran och så vidare uppfostras männen till att vara underdåniga kvinnorna, att ständigt passa upp, alltid förlåta och ha överseende, alltid underkasta sig kvinnorna så länge de lever.

I detta samhälle växer den unge Petronius Bram upp, son till den framgångsrika Rut Bram och hennes man Kristoffer. Petronius vill bli sjökvinna och dykare men hans drömmar grusas. Samtidigt börjar han slitas mellan kärleken mellan den tuffa, självständiga Gro och vännen Baldrian från gruppen Maskulinisterna som träffas hemma hos läraren herken Uggelberg. Petronius börjar söka sin väg och det blir inte riktigt som han väntat sig med någonting...

Boken är både allvarlig och humoristisk samtidigt med många växlingar. Genom att återberätta både Kristoffer Brams historia och ge en bakgrund till Gro och hennes liv ges dels en bild av hur samhället i Egalia fungerar samtidigt som man får en fördjupning av deras personligheter. Konsekvent vänder Brantenberg på språket, alla ord som innehåller ord som ”man”, ”herr” vänds från maskulinum till femininum och visar på hur språket kan användas för att hävda ett köns dominanns. Ett exempel: En människa i Egalia måste behärska språket = En kvinniska i Egalia måste befruska språket. Det kan ta sin tid att komma in i romanen på grund av detta men det är avgjort värt besväret.

Ur boken, Petronius och Baldrian har bestämt sig för att besöka en lokal för homosexuella, efter att ha blivit insläppta av en dörrvakt (man i kvinnokläder) och löst medlemskort av en kvinna i manskläder går de in: Lokalen innanför svängdörrarna var halvmör med en massa speglar och nischer och draperier och plyschmöbler och tavlor och affischer. Bilderna föreställde påklädda, halvpåklädda och nakna kvinnor. Bröden och utbuktningen vid grenen var tydligt markerade. På en tavla satt en naken kvinna bredbent på en häst. På en annan stod en kvinna och skrevade i trånga byxor och halvöppen skjorta och stirrade på dem med fast blick. Hennes händer höll om några svarta järnlänkar. På en tredje bild stod en kvinna i profil bredvid sin elbil. Bilens böljande linjer gick parallellt med hennes böljande bröst. På en liten tavla såg de två gammalmodigt klädda män som stod och log skälmskt åt varandra med blommor i håret.

Runt de små borden inne i nischen satt kvinnor två och två eller i grupper och drack och rökte. Vid ena väggen fanns en lång bardisk där kvinnor stod i rad. Några av dem talade ivrigt och gestikulerade.

- Snyggt pärlhalsband du har på dig idag, hörru! Hörde de en kvinna säga till en annan.

- Och var har du köpt den där rougen? Den klär dig verkligen, sötnos! De pratade och skvallrade, precis som män. En del hade till och med på sig trånga särkar med pehå hängande löst utanpå. Men de flesta hade vanliga dambyxor med en färgglad skjorta till. Många hade små herrväskor, som de öppnade och stängde och tog fram olika småsaker ur hela tiden – cigarettetuier, pengar, småspeglar. Några kvinnor stod orörliga med ett glas framför sig och stirrade rakt fram.

Rita Mae Brown: Bingo (1990)

Livet går sin vanliga gång för Nickel, journalist på tidningen Clarion och den lilla staden Runnymedes enda lesbiska kvinna. Där är arbetet på tidningen, husdjuren och den ständigt pågående trätan mellan hennes mor Julia – kallad Juts – och moster Louise, kallad Wheezie. Det är bingon i St Rosa av Limas katolska kyrka och alla de små trätor, prövningar och inbördes band som alltid finns i en småstad. Eller? För när budskapet kommer att tidningen Clarion ska säljas, när hennes mor och moster blir rivaler om den blott 72-årige Ed Tutweiler – själva är de minst 10 år äldre och Nickel blir förälskad i en person som är klart olämplig så ställs hennes tillvaro på ända.

Kommer Nickel att lyckas i sin plan att köpa tidningen och rädda sitt och arbetskamraternas jobb? För annars kommer en koncern att ta över och lägga ner tidningen. Kommer Ed att lyckas välja mellan Julia och Louise i en kamp där inga medel skys för att vinna? Och kan verkligen Nickel som varande lesbisk ha ett hemligt förhållande med en gift man, i synnerhet en som är gift med hennes bästa väninna?

Med stor humor och empati berättar Rita Mae Brown om vad som händer i Runnymede, blottar gamla trätor och revirtänkande och visar på människors stolthet, kärlek och tillkortakommanden i staden. Men mest är det historien om tre starka, okuvliga kvinnor som för bokens handling vidare stundtals i oväntade banor. Nickel, stark och sårbar, tuff och ömsint får tillfälle att säga många bra sanningar om människorna och världen, och Julias och Louises ständiga fejder som inom sig rymmer en stor kärlek dem emellan – en kärlek de vägrar erkänna och som därför blir allt mer

Anthony Burgess: Död man i Deptford (1994).

England, slutet av 1500-talet. Elisabeth I, kallad Jungfrudrottningen sitter alltjämt på tronen, intriger och motintriger rasar och i London har teaterlivet alltmer börjat ta form. På teatrar som The Rose sätts pjäser upp – vissa med mer eller mindre framgång. Mitt i allt detta verkar den unge, uppkäftige Christopher Marlowe, kallad Kit av sina vänner. Officiellt är han präststuderande i Cambridge, men han ägnar det föga intresse och ägnar istället sig åt att skriva vers, och skapa pjäser som Tamerlan (om Timur Lenk) och Doktor Faustus. För att få pengar dras han in i Tjänsten och agerar spion och kurir för att avslöja intriger och planer riktade mot England. Avslöjanden som ofta leder till att de skyldiga grips och avrättas grymt och skoningslöst. Han träffar även personer som sir Francis Drake som introducerar honom till rökningen och drar in honom i en krets där många kontroversiella och okonventionella idéer dryftas. Han träffar även på adelsmannen Tom Walshingham med vilken han ingår ett långvarigt förhållande. Ett förhållande som dock inte hindrar honom från att roa sig med andra män och pojkar. Ett förhållande som är dödsdömt eftersom Tom måste gifta sig och skaffa barn, och Henrik VIIIs stränga lagar mot homosexualitet gäller ännu. Han är även alltför insatt i Tjänsten – den Tjänst han försöker lämna utan resultat då han vämjs vid sveken och avrättningarna - och därmed farlig, och långsamt och obönhörligt dras nätet åt.

Målande och i snabba kast skildras detta 1500-tal. Praktfullt, grymt, skitigt och kompromisslöst träder det fram utan att tyngas av några störande detaljer. Men kanske mest träder Christopher Marlowe fram. Liderlig, självisk, omtänksam, nyckfull, troende och otroende, hetsig och tillbakadragen. En del av sin samtid, en del av världen. Och ändå känns han både modern och gäckande. Modern eftersom han diskuterar frågor om makt och rätt, eftersom han lever ut sin förbjudna sexualitet, gäckande eftersom han till slut glider undan.

Ur boken: Kit låg i den lilla sovkammaren intill Toms. En fullmåne tittade in, nyuppstigen. Han kunde inte sova, emedan han trots att detta inte var hans hem från pojkåren ansattes av ett yngre jags vålnader som drog i honom och sade: Du kunde ha gått den här vägen, eller den där. Han föll i slummer när nattvakten ropat ut att klockan var två slagen och allt väl i staden, eller så väl det nu kunde vara, ehuru den goda väderleken hotades av en nordan som just hade blåst upp. Från detta drogs han av ett krafsande på dörren – det var säkert stackars Dorothy – men så öppnades dörren och det var inte Dorothy utan Tom. Tom kunde inte heller sova, gott sov han bara i sin väldiga säng på Scadbury. Och nu kan du få stilla din blodsvullnad från solnedgången. Här, i mina föräldrars hus? Smörj det med din mandom, du är ingen pojke längre. De rika dropparna av något slags exorcism. Föräldrarnas sovkammare låg på andra sidan trapphuset, de skulle inget höra. I fantasin lät sålunda Kit staden med alla dess klockor översvämmas av trotsig mandom, och tillsammans sjönk de i sömn, nakna, sammanflätade, blottade likt den druckne Noa.

I gryningen stod dörren vidöppen och det var berättelsen om Noa i omvänd version, ty där stod fadern i sin nattskjorta och tittade in på sonen medan Dorothy klängde vid faderns hand, dreglande och pekande. Den inte lika stackars Dorothy som vankade omkring i huset nattetid. Fadern var grå och förkrossad i den gråa gryningen medan tupparna gol.

* Å Gud. Å du käre Gud. Å nej. Det är inte sant. Poeten. Så smutsigt det är alltsammans.

Och sedan modern, som fadern försökte knuffa undan från den sömndrucket hopslingrade nakenheten. Hört talas om sådant, men i sin oskuld aldrig riktigt kunnat tro. Å Gud, nej.”

Fotnot: Dorothy är huvudpersonens efterblivna lillasyster.

Filmer och böcker

Som medlem i RFSL Dalarna kan du låna böcker och filmer från vårt Homotek som håller öppet när lokalen är bemannad. Här kan du även få bok- och filmtips med recensioner som hjälper dig att välja.