Det är vår tid nu! (Veronica Berg & Edward Summanen)
Veronica Berg och Edward Summanen (red) Det är vår tid nu! (2010)
I denna bok har ett flertal texter samlats kring ämnet ung och trans. Tillsammans med faktasidor där begreppen reds ut finns här ett antal personliga porträtt av unga transpersoner i åldrarna 16-33 år. De är alla på olika stadier i sina liv och i sin utveckling, i sin strävan efter att få kunna vara sig själva. En strävan som ofta motarbetas i ett transfobiskt samhälle som styrs av normativt tänkande. Några vill korrigera sina kön, andra vill det inte riktigt. Gemensamt är att de alla har fått kämpa för att vara vad de är, både mot myndigheter, omgivning och sig själva. Genom denna bok har flera unga transpersoner fått komma till tals, och getts möjlighet att presentera sig själva.
En mycket bra, läsvärd och angelägen bok!
Ur boken: ”Alla regler och allt det som min familj och andra sa om mig fick mig att känna mig dålig. Så till slut valde jag att sluta lyssna. Jag slutade också att försöka svara på deras frågor om varför jag var på ett visst sätt, varför kunde jag inte vara som alla andra. Tystnaden blev ett sätt för mig att samla styrka. I tystnaden kunde de inte få mig att tvivla på mig själv. Jag behövde få vara ifred för att själv kunna förstå vad som hände med mig och vem jag var. Utan deras fördömande blickar. Jag satsade min energi på skolan och jag var en bra student vilket nog räddade mig till en viss del. Det var svårare för lärarna att skicka ut mig för att jag inte bar kjol när de visste att jag pluggade hårt. På gymnasiet hamnade jag i en ny skola där eleverna kom från en massa olika platser och hade olika bakgrunder. Jag fick en bra lärare och kunde lägga bort kjoluniformen för gott.
En dag skulle vi diskutera homosexualitet i klassen, jag var orolig för att de skulle ha en massa elaka kommentarer och att jag skulle bli ifrågasatt igen. Men istället blev det en bra diskussion där alla hade något fint att säga och min identitet respekterades för första gången. Det var ett stort ögonblick. Men trots att klassen var en trygg plats för mig blev samhällets och omgivningens ifrågasättande svårare och svårare. Alla hade åsikter om hur jag såg ut och hur jag uppförde mig. Det fanns inget utrymme för mig att själv kunna ta reda på hur jag ville vara. Deras tvivel blev mina tvivel. Men i mig kände jag alltid att om det här som är jag är så fel, hur kan jag då känna så. Jag minns att jag redan när jag var liten berättade för mina vänner att när jag blev stor så ska jag gifta mig med en tjej och skaffa barn. Det var en så stark känsla i mig att det var så det skulle vara. Men nu väcktes alltså frågor i mig, om varför min kropp och hur jag uppfattade mig själv inte matchade. Vad var jag för något? Folk frågade mig om jag inte var rädd för Gud och för att hamna i helvetet. Min kropp förändrades och det fanns ingenstans jag kunde gömma mig från omgivningens ökade ifrågasättande av mig. Var jag kille eller tjej? Ingen frågade någonsin hur jag mådde, om jag var ok, vad jag behövde. Jag ville bara slåss och skrika. Låt mig vara!”