Död man i Deptford (Anthony Burgess)
Anthony Burgess: Död man i Deptford (1994)
England, slutet av 1500-talet. Elisabeth I, kallad Jungfrudrottningen sitter alltjämt på tronen, intriger och motintriger rasar och i London har teaterlivet alltmer börjat ta form. På teatrar som The Rose sätts pjäser upp – vissa med mer eller mindre framgång. Mitt i allt detta verkar den unge, uppkäftige Christopher Marlowe, kallad Kit av sina vänner. Officiellt är han präststuderande i Cambridge, men han ägnar det föga intresse och ägnar istället sig åt att skriva vers, och skapa pjäser som Tamerlan (om Timur Lenk) och Doktor Faustus. För att få pengar dras han in i Tjänsten och agerar spion och kurir för att avslöja intriger och planer riktade mot England. Avslöjanden som ofta leder till att de skyldiga grips och avrättas grymt och skoningslöst. Han träffar även personer som sir Francis Drake som introducerar honom till rökningen och drar in honom i en krets där många kontroversiella och okonventionella idéer dryftas. Han träffar även på adelsmannen Tom Walshingham med vilken han ingår ett långvarigt förhållande. Ett förhållande som dock inte hindrar honom från att roa sig med andra män och pojkar. Ett förhållande som är dödsdömt eftersom Tom måste gifta sig och skaffa barn, och Henrik VIIIs stränga lagar mot homosexualitet gäller ännu. Han är även alltför insatt i Tjänsten – den Tjänst han försöker lämna utan resultat då han vämjs vid sveken och avrättningarna – och därmed farlig, och långsamt och obönhörligt dras nätet åt.
Målande och i snabba kast skildras detta 1500-tal. Praktfullt, grymt, skitigt och kompromisslöst träder det fram utan att tyngas av några störande detaljer. Men kanske mest träder Christopher Marlowe fram. Liderlig, självisk, omtänksam, nyckfull, troende och otroende, hetsig och tillbakadragen. En del av sin samtid, en del av världen. Och ändå känns han både modern och gäckande. Modern eftersom han diskuterar frågor om makt och rätt, eftersom han lever ut sin förbjudna sexualitet, gäckande eftersom han till slut glider undan.
Ur boken: Kit låg i den lilla sovkammaren intill Toms. En fullmåne tittade in, nyuppstigen. Han kunde inte sova, emedan han trots att detta inte var hans hem från pojkåren ansattes av ett yngre jags vålnader som drog i honom och sade: Du kunde ha gått den här vägen, eller den där. Han föll i slummer när nattvakten ropat ut att klockan var två slagen och allt väl i staden, eller så väl det nu kunde vara, ehuru den goda väderleken hotades av en nordan som just hade blåst upp. Från detta drogs han av ett krafsande på dörren – det var säkert stackars Dorothy – men så öppnades dörren och det var inte Dorothy utan Tom. Tom kunde inte heller sova, gott sov han bara i sin väldiga säng på Scadbury. Och nu kan du få stilla din blodsvullnad från solnedgången. Här, i mina föräldrars hus? Smörj det med din mandom, du är ingen pojke längre. De rika dropparna av något slags exorcism. Föräldrarnas sovkammare låg på andra sidan trapphuset, de skulle inget höra. I fantasin lät sålunda Kit staden med alla dess klockor översvämmas av trotsig mandom, och tillsammans sjönk de i sömn, nakna, sammanflätade, blottade likt den druckne Noa.
I gryningen stod dörren vidöppen och det var berättelsen om Noa i omvänd version, ty där stod fadern i sin nattskjorta och tittade in på sonen medan Dorothy klängde vid faderns hand, dreglande och pekande. Den inte lika stackars Dorothy som vankade omkring i huset nattetid. Fadern var grå och förkrossad i den gråa gryningen medan tupparna gol.
* Å Gud. Å du käre Gud. Å nej. Det är inte sant. Poeten. Så smutsigt det är alltsammans.
Och sedan modern, som fadern försökte knuffa undan från den sömndrucket hopslingrade nakenheten. Hört talas om sådant, men i sin oskuld aldrig riktigt kunnat tro. Å Gud, nej.”
Fotnot: Dorothy är huvudpersonens efterblivna lillasyster.