Som eld (Sara Lövestam)

RFSL

<<<Tillbaka

Sara Lövestam – Som eld (2015)

De träffas på en skärgårdsö där de ska tillbringa sommarlovet. Louise, även kallad Lollo och Anna, två flickor som snart ska börja gymnasiet och vars familjer har hus på samma ö – men där upphör de yttre likheterna för Lollos familj är välbärgad och bor i en nybyggd fin villa, medan Annas pappa är en utsliten kroppsarbetare och de har en liten, torftig stuga där taket läcker in. Ändå dras de till varandra, de skrattar åt varandras skämt, kan inte hålla blickarna från varandra när de är tillsammans och är i varandras tankar när de är åtskilda. Men kan deras kärlek klara av både familjernas och omgivningens förväntningar på vad de ska vara, och det faktum att de kommer från helt olika sociala miljöer? Medan sommarlovet rullar på träffas de i hemlighet, och från uteplatserna spelas Lisa Nilssons ‘Varje gång jag ser dig’ gång på gång.

Ur boken: ”Louise tar emot plasttallriken Anna räcker henne. Hennes händer ser lena ut, med naglar som blänker. Hennes ansikte får ljus av solen vid horisonten, av glimmande kolbitar, av himlen. När hon får abborren tittar hon bara på den.
”Jag har inga gafflar”, säger Anna.
Louise gör en min, ett försök till leende, och tar upp fisken med fingrarna. På sättet hon rör dem verkar det vara första gången.
”Äter ni aldrig med händerna eller? frågar Anna.
”Vilka vi?”
Anna vet inte vad hon ska svara. Ni rikingar. Ni som kör Stingray.
Louise biter av en bit av filén, och möter Annas blick. Hon ger ifrån sig ett litet ljud, ett mm, ett stön kan man säga. Hon behöver inte säga att hon gillar det, det syns. Anna tar en stor tugga av sin. Den smakar perfekt.
”Vi äter mest med kniv och gaffel”, säger Louise.
”Till och med korv och bröd.?”
Louise skrattar till. Leendet sprider över sig hennes ansikte och ut i kvällsluften.
”Vi äter det inte så ofta.”
Hon säger det så enkelt. Men informationen är ändå svår att smälta. Vem äter inte korv med bröd?
”Är ni muslimer eller nåt?”
Louises skratt ljuder över glöden, gräset, vattnet, genom Annas öron som lyckopiller. När det klingat ut har hon kvar det på läpparna. Anna flinar, som om hon varit rolig med flit.
”Ibland äter vi med dubbla knivar och gafflar”, informerar Louise. ”Om det är något speciellt.”