Veckopojkvännen (Emil Åkerö)
Emil Åkerö – Veckopojkvännen (2018)
De träffas av en slump på resecentrum och dras omedelbart till varandra, Caspar och David. Innan deras första möte är slut övertalar Caspar David att de ska flytta ihop i Caspars lägenhet i en vecka på prov. Om de känner att de fortfarande vill vara tillsammans när denna vecka är slut så ska de bli ett par, om inte så ska de skiljas åt som vänner. Det blir en vecka full med både kärleksförklaringar, skön sex och den svåra konsten att lära känna varandra – men det finns en del problem. Caspar kommer från en välbärgad akademikerfamilj och har ett milt sagt problematiskt förhållande med sina föräldrar och syskon. David i sin tur kommer från en arbetarfamilj nere i Småland och studerar på stipendium, och hans familj vet inte om att han dras till män även om några av hans vänner vet om det. Dessutom känner David inte till alla de sociala och kulturella koderna som Caspar och hans vänner tar för självklara, och känner av både detta samt att de lever i Caspars lägenhet på Caspars villkor. Det är även en annan sak som David håller hemlig: att han är bisexuell. Till detta kommer vännernas nyfikenhet, en nyfikenhet som inte alltid är välkommen. Och kan man verkligen bli ett par efter att ha varit tillsammans bara en vecka?
Skickligt och medryckande fångar författaren in personerna, deras sätt att vara, tala och agera; man känner verkligen med och för Caspar och David och hoppas in i det längsta att de ska få varandra.
Ur boken: ”Han bor här?” Linas röst är hög och exalterad, hon springer runt på husesyn i lägenheten, fnittrandes och vänder på kuddarna för att verkligen insupa allt.
”Vi bor här!” David slår ut med armarna och behöver nypa sig i armen när han pratar, och rör om i en gryta. Han har ingen aning om vad han gör. Ena sekunden gör han något, andra städar han. Vågar inte stöka till, nyckeln ligger i bakfickan och trycker sig mot honom.
”Han tror att jag är bög”, ropar han med panik i rösten, kan se Linas förtvivlade ansikte.
”Är det nu du ska säga att du är straight egentligen?” Hon är påtagligt orolig.
”Nej, men bi. Vi har ju pratat om detta, och om du börjar prata om att bi bara är en fas så kastar jag disktrasan på dig.”
”Mina läppar är förseglade”, fnittrar hon medan hon sätter sig ner på en av köksstolarna och börjar studera köksinredningen. Han önskar att hans var det, en balansgång med sanningen. Eller rättare sagt var en förtegen sanning, ingen riktig lögn, som när han bara fick berätta för morfar att de köpt en TV för pengarna de fick av honom om han frågade. Så länge han inte frågar så behöver man inte berätta. Han hör mammas urskuldande röst i huvudet, ryser av dialekten och hennes gester. Alltid så nollställd, så bortanför, förbisprungen. Förstår honom inte, han förstår inte henne. Han rör runt mer.
”Men vad tror han då?”
”Att jag bara legat med killar typ, och är rätt oerfaren, eller jag är ju det, om man jämför liksom. Han har ju legat med halva stan.” Han vet att det antagligen inte är sant, och även om det är det så gör det inget. Eller det borde inte göra något, det är larvigt. Men på något sätt är det något som skevar. Fina, snälla, rara Caspar – en slampa. De där lockarna, blicken, de romantiska handlagen – bortslösade på vem som helst. Det gör ont, och det plågar honom att veta. Samtidigt som han knäppt upp flera BH-knäppen än vad han kan räkna till, fått sin beskärda del av liggande så att det står härliga till. Han vill knullas, han vill bli älskad, han vill känna sig ägd. Allt samtidigt, vara en del av något större, springa fri.
”Men det är väl bara att säga som det är?”
Han är irriterad på Lina, hon förstår ingenting. Säger inte rätt saker, har inte läst reglerna i locket. Förstår inte vad hon ska säga, gör honom besviken.
”Hur vad är, är det verkligen något han behöver veta då? Jag menar, om han nu vill tro att jag är en regelrätt bög, kan han inte få tro det?”